fredag 29 januari 2010

Asperger syndrom och jag. Del 2. Empati.

En av de vanligaste missuppfattningarna kring Asperger syndrom är att människor med denna diagnos saknar förmåga till empati. Jag vet inte om det finns aspergare som inte kan känna empati men jag har inte träffat någon sådan. Vad man brukar säga är att om du förklarar hur någon mår, och varför, för en person med Asperger så har vi inte svårare att känna empati än någon utan diagnosen. Sen kan det vara mycket svårt för en del att veta hur man ska VISA denna empati. Man behöver medvetet lära in några vettiga alternativ på hur man ska hantera det. Men det kan också vara så att när man förstår och känner kan det bli för överväldigande.

En annan orsak till att personer med Asperger kan verka ha svårt för empati kan vara för att många undviker att titta direkt på människor man har att göra med, framför allt att titta folk i ögonen eftersom de flesta (?) med AS har svårt för ögonkontakt. Det kan till exempel bero på att man kan uppleva det som att man kommer alltför nära och att det blir alltför påträngande. Som att någon ser rakt in i ens hjärna till exempel. Men för att komma till saken kan det ju bli ännu svårare att avläsa en persons kroppspråk om man inte tittar efter. För många med asperger är det mycket svårt att koncentrera sig på mer än en sak i taget, så om det är någon som pratar samtidigt så kan det vara tillräckligt att klara att höra vad som sägs. Ibland kan synintrycket komma några timmar senare, så kan det vara för mig.

Bland de jag känner är det ett flertal som jag skulle påstå har en betydligt större förmåga till empati än vad de flesta s.k. normala verkar ha. Det finns nya rön om detta som tyder på att människor med Asperger tvärtemot ofta besitter en så överdrivet hög förmåga att ta in och känna andra människors känslor, och intryck från andra människor, att de därför, mer eller mindre, måste isolera sig från omvärlden. Det blir så överväldigande. Det stämmer väldigt bra in på mig, och även på några andra personer som jag känner tämligen väl. Så, då har vi kommit från en bristande Empatiförmåga till en extremt kraftig Empatiförmåga. För mig och min son, samt några jag känner gäller det senare.

måndag 25 januari 2010

Asperger syndrom och jag. Del 1.

En av de viktigaste sakerna jag tänkt på att skriva om i denna blogg är Asperger syndrom. Jag vill göra det för att jag tycker det är väldigt viktigt att sprida information om detta ämne för att öka förståelsen och kunskaperna om det bland människor.

Både jag och min son har diagnosen Asperger syndrom. Att det är så är inget jag ser någon orsak till att hålla hemligt på något vis. Om jag generar någon genom detta får det stå för dem. Jag tycker det är bra ju fler som vet.

Asperger är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som man brukar säga ligger inom autism-spektrat. Näraliggande funktionshinder är bland annat ADHD och ADD. Jag ser det som en sorts personlighetsvariant. En personlighetsvariant som blir till ett funktionshinder i vissa sammanhang eller situationer. Det finns mycket faktamaterial rent allmänt om detta på nätet, en del bra, annat mindre bra. Jag kommer att skriva mer personligt utifrån min situation, inte om min son, åtminstone inte denna gång.

En sak som ändå måste understrykas är att människor med Asperger syndrom är lika olika varandra sinsemellan som alla andra människor. Om inte mer olika. Men vi har svårigheter inom samma områden, även om dessa svårigheter kan se VÄLDIGT olika ut. Man brukar säga att de som är i gräns-zonen mellan att passera för "normal" eller en diagnos, egentligen är de som har det svårast. Därför att omvärlden märker inte av att de har svårigheter och förväntar sig då att de ska klara lika mycket som "alla andra". Det är i den gräns-zonen jag ligger.

Först fick min son diagnosen, sen jag. Han var åtta år då. Jag var trettiofyra. När han fick sin diagnos ville jag förstås lära mig så mycket som möjligt om den. Ju mer jag läste desto mer såg jag att det stämde in väldigt mycket även på mig.

Såvitt jag har förstått, är det främst två saker som gör att de gav mig den här diagnosen efter en grundlig utredning; att jag är långsam och har dåligt arbetsminne. De två sakerna är inte det enda, men de är två saker som har betydligt större konsekvenser än man tror.

Jag kan göra det mesta som en "normal" människa kan göra, MEN:

Av mig kräver det MYCKET MER ENERGI, KONCENTRATION, TID och KRAFT.

Efteråt behöver jag LÅNG TID på mig att REFLEKTERA och BEARBETA vad jag varit med om.

Får jag inte tillräckligt med tid blir det STRESS, TANKETRÄNGSEL, ÅNGEST och KAOS samt att jag blir väldigt SPÄND I KROPPEN.

Det leder i sin tur till att jag INTE KAN VARVA NER OCH SOVA.

....som i sin tur leder till att jag mår ÄNNU SÄMRE.

Vilket leder till att jag BLIR RENT FYSISKT SJUK.

Då blir jag ÄNNU MERA STRESSAD.

Det är alltså en ond cirkel, men den kan brytas ganska lätt om jag får TILLRÄCKLIGT MED TID OCH ENSAMHET, TILLRÄCKLIGT LUGNT OMKRING MIG I HELA MIN LIVSSITUATION.

Jag levde ständigt i den där dåliga cirkeln förut. Det bröt ner min hälsa alltmer, både psykiskt och fysiskt, fram till dess att jag fick min diagnos. Aspergerdiagnosen har gett mig möjligheten att kunna leva mitt liv på ett sätt jag klarar av. Jag anser att den har räddat både mitt liv och min familj.

Det är svårt för andra att förstå att jag är såhär extremt känslig eftersom jag verkar så "normal". Jag har ju under mitt liv tränat in och lärt mig hur jag ska uppföra mig i olika sociala situationer, men det är väldigt ansträngande. Det är att "spela normal". Trots att det är väldigt ansträngande är det ändå det enda sätt jag kan. Jag blir helt enkelt mer eller mindre överansträngd i alla sociala situationer. Undantaget är med min son och min man, för jag vet att de tycker om mig ändå, och jag är tillräckligt van vid dem för att känna mig avspänd i deras sällskap.

Detta får vara allt för denna gång, men jag hoppas kunna skriva mera om detta.

måndag 11 januari 2010

lektioner, hela tiden



Jag tror.......... att varje fiende, varje hinder, varje svårighet i vår väg, är gåvor, lektioner "sända" för att vi ska lära oss, utvecklas till de vi är menade att vara; lysande varelser fyllda av visdom och kärlek. Om vi kan välja att se det så blir inget meningslöst, om än det kan vara fruktansvärt jobbigt ändå, javisst. Men då måste man också ha perspektivet att detta liv inte är allt vi har, utan att vi är eviga andliga varelser......