lördag 27 februari 2010

"Snubig"

Åkte på en förkylning hela familjen. Först sonen redan förra veckan och sen var det min och makens tur denna vecka. Inte kul men det har dock varit mycket lindrigare för oss än för sonen som inte var tillbaka i skolan förrän i torsdags. Har mest varit trött och hängig, ganska täppt och snuvig (snubig). Tack och lov inga astmasymptom, vilket ju är fantastiskt med tanke på hur det brukade vara för mig för ett par år sedan! Den dag som jag var sjukast, vilket var i Onsdags, sov jag hela förmiddagen och drömde att jag var för trött för att öppna ögonen. Det har jag drömt förut nyligen också och det får mig att tänka på min pappa (se tidigare blog). Han orkar nämligen inte öppna ögonen just alls där han ligger. Även om inte mycket har hänt berättar min mamma att man ändå märker att han blir allt sämre. Däremot har han visst börjat äta igen. Tänker på att man ju ofta hör att folk som är döende ofta blir tillfälligt bättre innan det verkligen är dags att gå... Kanske är det vad som händer, jag vet inte. För det är ju inte på något annat sätt han blivit bättre. Om man nu kan kalla DET bättre? Mycket, många tankar, ofta, tänker jag på detta, hela tiden. Ungefär.

Vi har iallafall bestämt oss för att vi troligen inte kommer att gå på "House of Metal" (hårdrocksfestival som äger rum nästa helg/första helgen i mars) i år. Tråkigt, men eftersom allt kännts så osäkert i och med detta med min pappa så har vi inte kunnat planera in det. Och nu när det verkar som att vi kanske skulle kunna gå ändå, så känns det som att det blev lite för tvärt på. Både rent som det känns men också för att hinna fixa barnvakt. Trots att vår son är 14 år så är det ju så eftersom han har Asperger att han ännu inte klarar att vara ensam så pass länge och så sent på kvällen. Vi brukar ha en sk "avlösare", en kommunal barnvakt man kan få om man har särskilda behov och det har vi ju. Men nu har vi inte haft någon på ett tag. Det fungerade inte med den förra och det tar tid att få en ny (Vi ska dock träffa en ny imorgon och se om hon kan vara något).

Men det här med House of Metal... det är som inte några band heller i år som det känns sådär jätteangeläget att se för någon av oss. Jag hade väldigt gärna velat se ett band som heter "Helltrain" men det är det enda. Biljettpriset är ju ganska högt och man ska ju känna att det verkligen känns värt det. Annat var det förra året när både Opeth, The Haunted och Danko Jones spelade. DET var VERKLIGEN något vi ville se! Ja, vi var ju tvugna att välja ena dagen så vi fick välja bort The Haunted på fredagen till förmån för Opeth och Danko som båda spelade på lördagen. Synnerligen minnesvärt!

Det var lite om läget här just nu. Ikväll blir det melodifestival på tv, alltid roligt att se tycker jag, trots att jag aldrig lyssnar på sådan musik annars. Jag känner mig fortfarande lite sjuk, men är mycket bättre.

fredag 5 februari 2010

Om min pappa

Jag har tänkt en längre tid att skriva om min pappa, men det är svårt, så jag vet inte hur det här blir. Men jag försöker.

Min pappa har haft Parkinsons sjukdom i ca femton år. De senaste ca tre åren har han bott på vårdhem sedan det blev alltför tungt för min mamma att ta hand om honom själv. Sedan i höstas är han döende i cancer, i tarm, lever och lungor. Eftersom han redan är i så pass dålig kondition som han är har man valt att inte behandla.

Jag älskar min pappa men jag har inte haft en lätt relation till honom sedan jag var ca 5 år. Han är en person med den bästa vilja, ett oerhört gott hjärta och han har gett gett mig många bra saker; men han har inte varit en lätt person att leva med. Jag har dock jobbat väldigt mycket med det, med mig själv, de senaste åren så jag har frid med den biten numera. Jag har ju haft några år på mig. Jag har inte heller nu en sådan relation till honom att jag är där och hälsar på och så för att han ska gå. Han bor långt härifrån och det känns som att min process att ta farväl av honom på den här sidan redan är klar. Parkinson är en sjukdom som bara går ått ett håll även om det kan ta olika lång tid, så vi har ju vetat länge vartåt det var på väg.

När han fick sin Cancerdiagnos i höstas kändes det som en lättnad att veta att nu skulle han få gå snart, efter att ha sett honom lida alltmer i så många år. Det kanske kan låta konstigt och kallsinnigt för en del att man känner så, men jag tror också att många kan förstå. Han har själv inte velat vara med här alls sedan väldigt länge.

Inte är det lätt nu när man för var dag som går bara väntar och ber om att han ska få gå. Det är det utdragna väntandet som är svårast, det utdragna lidandet. För oss anhöriga och för honom själv.

Han sover mest hela tiden och nu på slutet har han inte velat äta heller. Jag känner det som om han redan är en bra bit över på andra sidan. Så många saker tyder på det. Det är bara inte riktigt dags än. Det är ju så att jag inte ser på döden som något hemskt. Det har jag aldrig gjort. Ända sedan jag var barn har jag tagit det för självklart att döden inte är slutet. Min känsla och tro är att vi är eviga andliga varlelser som har en mänsklig period här på jorden. Han kommer att gå över i en annan typ av existens men han kommer inte att försvinna. Ingenting försvinner någonsin. De flesta av oss är för det mesta bara inte kalibrerade att kunna ha kontakt med de som lämnat sin kropp, men de finns kvar. Jag ber nu ständigt för att han ska få gå snart och lätt, utan kamp och plåga, till de nära och kära som jag vet finns för att ta emot honom.

Hur jag kommer att reagera när han verkligen går vet jag inte. Vet någon någonsin det?