torsdag 2 december 2010

Underbar och älskad

Vill denna gång dela med mig av en text som en av mina bästa vänner skrivit. Jag vill dela den för att jag tycker den är väldigt bra, och känner att den till stora delar kan handla om mig och min egen resa också.




Underbar och älskad


Jag äger bilden av mig själv.
Den äger jag, men jag har kämpat så hårt för den.
Jag äger mig själv. Inget annat.
Kroppen. Bara till låns. Men den är också min.
Men jag är ju en skattsamlare så likafullt känner jag mig rik.
Fast min inre röst tjatar; Du är så fruktansvärt fattig Ann-Sofi!

Men oj oj oj vad jag är rik, tänker jag oförstående
och ser med sprängfyllt bröst.
Kan inte få nog av att betrakta allt och livet. Mitt BARN.
Och ibland faller en tår när blicken möter
innerlighet, värme, kärlek, omtanke, glädje och skönhet.

Och det är en del av mig. Jag äger det.
Jag äger upplevelsen
som sätter fyr och tänder värme i mitt bröst.
Det är min livsnerv, min rikedom.
Att jag ser. Att jag älskar. Att jag gläds eller gråter.
Att jag lever. Lever i kärlek. Nu.

Inventerar mitt hem.
Det mesta är nog funnet, tänker jag.
Trots att en stor del av mitt hem är hittat så är jag rik.
För jag är så bra på att skapa skönhet och värme.
Det beror nog på den där brasan i bröstet tänker jag,
den och mina drömmar om guld.
Jag älskar mig själv och det jag har omkring mig.
Verkligen älskar, innerligt.

Det är ju inte det att jag bara drömmer. Drömmar har jag gott om.
Och jag har stort utrymme för dem. Dem och min humor.
För den behöver jag också och har därför funnit dem.

För ibland kan man inte annat än skratta.
Skulle jag inte skratta och se på med värme,
tacksamhet, glädje och kärlek
Då skulle nog den inre rösten göra mig fruktansvärt
förtvivlad, uppgiven och rädd.
Jag skulle nog mest känna mig........FATTIG.

Mardrömmen
Att med panik se mig själv fattig, oförmögen och utlämnad.
Se omgivningens oförståelse och oförmåga
att hjälpa mig med det jag behöver.
Det där som jag skulle behöva
för att slippa höra min inre röst tjata;

DU ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT FATTIG ANN-SOFI.

Men jag pratar inte om det, den delen.
Förutom ibland med mina närmaste förtrogna.
De som hjälper mig att känna mig underbar och älskad.

Jag orkar inte odla den biten. Gör allt i min makt.
För att inte leva uppgivet,
för det jag inte kunnat förändra.
För att min ständiga kamp blev att åtminstone,
trots alla omständigheter,
återerövra det jag funnit ÅTER. Och jag har kommit långt.

För jag äger bilden av mig själv. Den är min.
Men jag har kämpat så hårt för den.



Av: Ann-Sofie Eriksson
Centrera