Eeevapleva

In memoriam-minnesruna över min pappa Roland Gardek

2011-04-08T01:51:00.000-07:00

Texten nedan skrevs i meningen att vara en minnesruna publicerad i tidningen Ångermanland. Jag, min mamma och min syster hade tänkt oss det som ett In Memoriam ett år efter min pappas bortgång. Inget visste vi om tidningarnas fyrkantiga och o-flexibla regler för hur In Memoriam ska se ut; det vill säga de ska bara vara som en liten plutt-annons. Och minnesrunor får man absolut inte publicera när det gått så lång tid som ett år efter att någon dött. Men hur som helst så löser jag det så fint som såhär att lägga upp det i min blogg. Då får vi även den utmärkta fördelen att texten inte behöver kortas. Så får min pappa en in memoriam-minnesruna så här ändå, på årsdagen, den 8/4, som det var tänkt.

Minnesruna över Roland Gardek

Roland Gardek föddes den 11 november 1935. Han växte upp under mycket enkla förhållanden i en syskonskara av 6 barn i byn Lillterrsjö i Ramsele. Roland fann sig trots uppenbar begåvning illa tillrätta i skolan. Han var brådmogen och energisk och började mycket tidigt arbeta i skogen. Redan som 17-åring flyttade han till Stockholm för att försöka hitta jobb inom byggbranschen och blev där så småningom murarlärling och senare färdig murare.

1958 träffade han Rina Gradin som kom att bli hans livskamrat. De bosatte sig i Tarasjöberg i Junsele, där de sedermera kom att bo. Tillsammans fick de två döttrar. Roland var på många sätt en väldigt bra pappa, uppmuntrande, empatisk och välvillig, men på grund av sitt stora engagemang i arbetet inte den mest närvarande i tanken, även om han ägnade mycket fritid till att stötta sina barns intressen. Han var en man med ett hett humör och kompromisslös envishet och därför inte alltid så lätt att leva med för sina närmaste, men hans kärlek och lojalitet till sin familj gick inte att ta miste på.

Arbetet som byggare kom att vara mycket centralt i Rolands liv. Jag tror inte det är att överdriva om man säger att det inte bara var mer än ett heltidsarbete, utan även ett av hans största intressen och glädjeämnen. Hans hantverkskunnighet och goda förmåga att även lära ut denna kunskap är omvittnad. På sjuttiotalet startade han tillsammans med en svåger byggfirman Junsele Byggservice, sedermera Junsele Bygg AB, en firma som drevs fram till att han på grund av Parkinsons sjukdom var tvungen att gå i förtida pension. När Roland inte längre kunde arbeta var det som att all livslust rann ur honom och sjukdomen blev en plågsam, mångårig kamp.

Roland hade ett stort intresse för historia och i synnerhet släkthistoria. Han var en sällsynt god berättare med enorma kunskaper om människoöden inom släkten. Hur släktförhållandena såg ut kunde han minnas, levandegöra och redogöra för med en minnessäkerhet som är få förunnat. Men han berättade även många spännande historier om saker som han själv varit med om. Vi minns särskilt hans berättelser från barndomsåren i Lillterrsjö och ungdomsåren i Stockholm där han lyssnade och dansade till den nya musiken på "Nalen" om helgerna. Dans och musik var även fortsättningsvis ett viktigt glädjeämne och intresse som höll i sig tills han inte längre kunde dansa på grund av sin sjukdom. Roland lämnade jordelivet den 8 april 2010, efter att ha tillbringat de sista åren på Gunillagården i Junsele.

Vi minns Roland som en lysande speciell personlighet med eldigt humör, stor ärlighet, enormt rättvisepatos och ett mycket stort, varmt hjärta. När Roland ännu var frisk var han en människa med stor glädje, humor och inställningen att allt var möjligt. Vi är väldigt glada och tacksamma att han funnits i våra liv, men även över att hans långa svåra lidande är över. Vi vet att han är glad nu, ännu finns hos oss, och att vi ses igen.

Med kärlek. Eva, Anna, Rina.

Roland med hästen Malin 1962

Autism awareness month och Aspergerdagen

2011-04-01T00:25:00.000-07:00

Tror nog vi är ungefär 75% aspergare i vår familj, minst, även om vi bara är tre personer. Mathias har ju ingen diagnos, men han är väldigt aspig på många sätt han oxå. För oss är Asperger syndrom det normala. April är "Autism awareness month" och imorgon, den 2a April, är internationella autismdagen.

Tankar om "Sanningen"

2011-03-31T07:27:00.000-07:00

Jag skriver det här därför att I min värld har "Sanningen" varit ett ständigt återkommande tema under en längre tid. Sanningen är en hal och slingrig sak å ena sidan, en enkel sak å andra sidan. Finns "Sanningen" överhuvudtaget för någon annan än en själv, varje enskild varelses egna sanning?

För mig är "Sanningen" något som både finns och inte finns, samtidigt.

En del förväxlar åsikter med sanningen. Men åsikter har inte nödvändigtvis med sanningen att göra. En åsikt är förstås sann för den som har den, men inte för den som inte delar ens åsikt. Dessutom tenderar människor att ändra sina åsikter då och då, jag med.

En del anser att vetenskapen är sanningen. Men en vetenskaplig sanning är sanning bara tills den överbevisats. Och vid sidan om vetenskapen existerar det en massa andra sanningar som är precis lika sanna. Eller falska.

En del talar om stora övergripande sanningar. Som till exempel kärleken. Kärleken är en sådan stor övergripande sanning för mig. Men för en person som ser det så att världen är full av ondska och att människor mest bara tänker på sig själva, och inte alls ser kärleken som "sanningen", för den personen är inte kärleken sanningen. Och jag kan inte säga, eller anse, att det är lögn även om det inte är min sanning.

Om jag är ärlig och talar sanning ljuger jag inte. Jag är själv en mycket ärlig person, ärlighet är viktigt för mig och jag har extremt svårt för att ljuga det minsta lilla. Ändå är det jag säger inte nödvändigtvis sant för någon annan än mig själv.

I många situationer är det nödvändigt att försöka reda ut vad som är sanningen om saker och ting. Både i stora och små sammanhang. Jag är fullt medveten om det. Men kan man någonsin få hela sanningen om något?

Jag tycker inte man kan säga att det finns något sådant som "sanningen" som är sann för alla. Det finns bara en massa olika berättelser som alla är lika sanna, eller falska. För mig är en person som försöker övertyga andra om den stora absoluta sanningen väldigt långt bort från sanningen. Vi är alla olika, ser olika saker, har olika personligheter och olika erfarenheter. Det finns lika många sanningar som det finns människor.

Alla har sin egen sanning. Den egna sanningen är det viktigt att man tar reda på, och följer. Att vara sann, att leva sin sanning, men ändå respektera andra. Att följa sitt hjärta och gå sin egen väg.

Det här är mina sanningar om sanningen idag. En annan dag kanske jag har ändrat mig.

Lev och följ din egen sanning.

Kärlek.

Underbar och älskad

2010-12-02T09:29:00.000-08:00

Vill denna gång dela med mig av en text som en av mina bästa vänner skrivit. Jag vill dela den för att jag tycker den är väldigt bra, och känner att den till stora delar kan handla om mig och min egen resa också.

Underbar och älskad

Jag äger bilden av mig själv.
Den äger jag, men jag har kämpat så hårt för den.
Jag äger mig själv. Inget annat.
Kroppen. Bara till låns. Men den är också min.
Men jag är ju en skattsamlare så likafullt känner jag mig rik.
Fast min inre röst tjatar; Du är så fruktansvärt fattig Ann-Sofi!

Men oj oj oj vad jag är rik, tänker jag oförstående
och ser med sprängfyllt bröst.
Kan inte få nog av att betrakta allt och livet. Mitt BARN.
Och ibland faller en tår när blicken möter
innerlighet, värme, kärlek, omtanke, glädje och skönhet.

Och det är en del av mig. Jag äger det.
Jag äger upplevelsen
som sätter fyr och tänder värme i mitt bröst.
Det är min livsnerv, min rikedom.
Att jag ser. Att jag älskar. Att jag gläds eller gråter.
Att jag lever. Lever i kärlek. Nu.

Inventerar mitt hem.
Det mesta är nog funnet, tänker jag.
Trots att en stor del av mitt hem är hittat så är jag rik.
För jag är så bra på att skapa skönhet och värme.
Det beror nog på den där brasan i bröstet tänker jag,
den och mina drömmar om guld.
Jag älskar mig själv och det jag har omkring mig.
Verkligen älskar, innerligt.

Det är ju inte det att jag bara drömmer. Drömmar har jag gott om.
Och jag har stort utrymme för dem. Dem och min humor.
För den behöver jag också och har därför funnit dem.

För ibland kan man inte annat än skratta.
Skulle jag inte skratta och se på med värme,
tacksamhet, glädje och kärlek
Då skulle nog den inre rösten göra mig fruktansvärt
förtvivlad, uppgiven och rädd.
Jag skulle nog mest känna mig........FATTIG.

Mardrömmen
Att med panik se mig själv fattig, oförmögen och utlämnad.
Se omgivningens oförståelse och oförmåga
att hjälpa mig med det jag behöver.
Det där som jag skulle behöva
för att slippa höra min inre röst tjata;

DU ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT FATTIG ANN-SOFI.

Men jag pratar inte om det, den delen.
Förutom ibland med mina närmaste förtrogna.
De som hjälper mig att känna mig underbar och älskad.

Jag orkar inte odla den biten. Gör allt i min makt.
För att inte leva uppgivet,
för det jag inte kunnat förändra.
För att min ständiga kamp blev att åtminstone,
trots alla omständigheter,
återerövra det jag funnit ÅTER. Och jag har kommit långt.

För jag äger bilden av mig själv. Den är min.
Men jag har kämpat så hårt för den.

Av: Ann-Sofie Eriksson

2010-10-08T10:26:00.000-07:00

Läste nyligen boken Svart kvark av Annica Wennström. Annica Wennström, som även skrivit Lappskatteland, är en S T O R favorit hos mig. Därför måste jag berätta om den. Hennes sätt att skriva fångar mig så hårt. Hon får mig att känna att de historier hon berättar är mina egna, och angelägna som liv och död. Det känns som att de handlar om släktingar och vänner, berättelser man hört om människor som levat nära, där man själv levat, både i nutid och dåtid. Jag kommer på mig själv med att det är så jag känner när jag läser, och mellan lässtunderna: Jag vet vilka de här människorna är, och de har anknytning till mig och mitt liv! Fast det har de ju inte egentligen, eller? :S Och jag blir fullkomligt FASTSUGEN, in i hjärtat och själen!

Och får en att tänka...

De här svarta kvarkarna... jag kan mycket väl förstå att man kan drunkna i dem. Jag har själv gjort det många gånger. Det går till så att om man fokuserar på det trasiga i tillvaron, det otillräckliga, det hemska, på hålen; så växer de tills de uppslukar allting. Hugaligen, så är det! Det är därför man måste fokusera på annat, sådant som gör en glad istället, för då kan man kliva ur dem. Att välja glädjens väg, som man kan kalla det :) Det tog ett bra tag för mig att komma på det kan jag säga... Ändå; ibland måste man nog låta sig sjunka ner i de svarta kvarkarna, faktiskt, men det är bra att veta att man inte måste bosätta sig där för att kunna göra någon skillnad.

En sak jag INTE känner igen är däremot MIG SJÄLV i hennes persongalleri. Eller, jo, ja, i viss mån... som t.ex att gå om kring som en enpersons-proteströrelse, hm jovisst ;) ... Men det finns en viktig skillnad. Tigandet om angelägna saker. Hemligheterna. Hemlighållandet. Jag förstår det inte. Fast jag har sett det omkring mig i hela mitt liv, O JA! Men jag är inte sådan. Det måste vara väldigt jobbigt att inte kunna prata och berätta om viktiga saker med sina närmaste. Och sedan se vilka katastrofer och fatala missförstånd det skapar!!!... För det gör det verkligen. Helt i onödan! Varför gör folk så?? Jag undrar verkligen.

Den här boken behandlar angelägna saker som klass, kön, identitet och utanförskap under 1930-talet och 80-talet. Kärlek och vänskap, hur man ska kunna LEVA. Denna berättelse äger rum i Holmsund, men det hade kunnat vara var som helst, egentligen. Hos dig tillexempel. Definitivt var det hos mig! En av de mest läsvärda böckerna!

Svart Kvark alltså, av: Annica Wennström (Rekommenderar för övrigt i nästan ännu högre grad Lappskatteland :)).

Har inte skrivit på länge...

2010-10-05T10:50:00.000-07:00

Så var det höst igen. Jag har inte skrivit nåt på länge. Ganska mycket har hänt. Många människor i vår närhet har gått över till den andra sidan under det senaste halvåret. Känns som det får ta och räcka med det nu för ett tag. De flesta inte så nära utan mer avlägsna släktingar, men en del närmare och en del under jobbigare omständigheter. Jag har lärt mig en hel del om begravningar och näraliggande saker. Vi lever dock och mår ganska bra :-) Roliga saker har också hänt. Som t.ex att vår son numera klarar att vara hemma själv utan att en avlösare kommer hit. Han har över huvudtaget utvecklats något oerhört!!! Men... jag,... vet inte om jag kommer att få vara kvar på mitt jobb på arkivet där jag haft en 25% osa-anställning i snart tre år. Tre år är gränsen. Det svåra är hur jag ska förhålla mig till det. Ska jag hoppas på att få stanna och ställa in mig på det, eller ska jag se det som att det kan bli något nytt som blir mycket bättre? Jag vet att jag klarar mig hur det än blir. Jag står inte och faller med detta. Men det hade varit bra att få veta... Min kontaktperson på "viva-resurs" där jag är anställd skulle mailat mig för länge sedan men det har hon inte gjort. Hon har aldrig mailat mig fast hon sagt att hon skulle. Bra jobbat! Ja, nu var jag ironisk... Haha! Men det blir ett möte nästa vecka, hoppas få veta då.

Uppdatering

2010-04-21T11:45:00.000-07:00

Min pappa fick gå till sist, den 8e april kl 12.08. Det finns mycket att säga om det, tiden innan var en av de mest andligt intensiva i mitt liv hittills, men jag låter det vara för nu. Begravningen blir på lördag. Jag är väldigt glad för hans skull efter alla år av lidande. Jag vet att han har det bra nu. Den sorg som finns är inte en ny sorg utan en gammal. Mest är jag glad, en svår skugga har lättat och det är vår.

(bilden är min pappa tillsammans med min morfars häst Malin, 1962. Det här har alltid varit min favoritbild av min pappa)

Smög sig tilbaka gjorde den...

2010-03-03T03:30:00.000-08:00

Hm... jag trodde jag var på väg att bli bättre från förkylningen...HAHA, den kom tillbaka med förnyad styrka. Är det meningen att man ska vila så måste man väl det... Igår var jag ruskigt, fasansfullt, obeskrivligt sjuk i näsan och skallen och allt... tills det plötsligt vände. Jag tror det vänt nu. Vågar inte säga. Men jag tror det.

"Snubig"

2010-02-27T07:39:00.000-08:00

Åkte på en förkylning hela familjen. Först sonen redan förra veckan och sen var det min och makens tur denna vecka. Inte kul men det har dock varit mycket lindrigare för oss än för sonen som inte var tillbaka i skolan förrän i torsdags. Har mest varit trött och hängig, ganska täppt och snuvig (snubig). Tack och lov inga astmasymptom, vilket ju är fantastiskt med tanke på hur det brukade vara för mig för ett par år sedan! Den dag som jag var sjukast, vilket var i Onsdags, sov jag hela förmiddagen och drömde att jag var för trött för att öppna ögonen. Det har jag drömt förut nyligen också och det får mig att tänka på min pappa (se tidigare blog). Han orkar nämligen inte öppna ögonen just alls där han ligger. Även om inte mycket har hänt berättar min mamma att man ändå märker att han blir allt sämre. Däremot har han visst börjat äta igen. Tänker på att man ju ofta hör att folk som är döende ofta blir tillfälligt bättre innan det verkligen är dags att gå... Kanske är det vad som händer, jag vet inte. För det är ju inte på något annat sätt han blivit bättre. Om man nu kan kalla DET bättre? Mycket, många tankar, ofta, tänker jag på detta, hela tiden. Ungefär.

Vi har iallafall bestämt oss för att vi troligen inte kommer att gå på "House of Metal" (hårdrocksfestival som äger rum nästa helg/första helgen i mars) i år. Tråkigt, men eftersom allt kännts så osäkert i och med detta med min pappa så har vi inte kunnat planera in det. Och nu när det verkar som att vi kanske skulle kunna gå ändå, så känns det som att det blev lite för tvärt på. Både rent som det känns men också för att hinna fixa barnvakt. Trots att vår son är 14 år så är det ju så eftersom han har Asperger att han ännu inte klarar att vara ensam så pass länge och så sent på kvällen. Vi brukar ha en sk "avlösare", en kommunal barnvakt man kan få om man har särskilda behov och det har vi ju. Men nu har vi inte haft någon på ett tag. Det fungerade inte med den förra och det tar tid att få en ny (Vi ska dock träffa en ny imorgon och se om hon kan vara något).

Men det här med House of Metal... det är som inte några band heller i år som det känns sådär jätteangeläget att se för någon av oss. Jag hade väldigt gärna velat se ett band som heter "Helltrain" men det är det enda. Biljettpriset är ju ganska högt och man ska ju känna att det verkligen känns värt det. Annat var det förra året när både Opeth, The Haunted och Danko Jones spelade. DET var VERKLIGEN något vi ville se! Ja, vi var ju tvugna att välja ena dagen så vi fick välja bort The Haunted på fredagen till förmån för Opeth och Danko som båda spelade på lördagen. Synnerligen minnesvärt!

Det var lite om läget här just nu. Ikväll blir det melodifestival på tv, alltid roligt att se tycker jag, trots att jag aldrig lyssnar på sådan musik annars. Jag känner mig fortfarande lite sjuk, men är mycket bättre.

Om min pappa

2010-02-05T09:55:00.001-08:00

Jag har tänkt en längre tid att skriva om min pappa, men det är svårt, så jag vet inte hur det här blir. Men jag försöker.

Min pappa har haft Parkinsons sjukdom i ca femton år. De senaste ca tre åren har han bott på vårdhem sedan det blev alltför tungt för min mamma att ta hand om honom själv. Sedan i höstas är han döende i cancer, i tarm, lever och lungor. Eftersom han redan är i så pass dålig kondition som han är har man valt att inte behandla.

Jag älskar min pappa men jag har inte haft en lätt relation till honom sedan jag var ca 5 år. Han är en person med den bästa vilja, ett oerhört gott hjärta och han har gett gett mig många bra saker; men han har inte varit en lätt person att leva med. Jag har dock jobbat väldigt mycket med det, med mig själv, de senaste åren så jag har frid med den biten numera. Jag har ju haft några år på mig. Jag har inte heller nu en sådan relation till honom att jag är där och hälsar på och så för att han ska gå. Han bor långt härifrån och det känns som att min process att ta farväl av honom på den här sidan redan är klar. Parkinson är en sjukdom som bara går ått ett håll även om det kan ta olika lång tid, så vi har ju vetat länge vartåt det var på väg.

När han fick sin Cancerdiagnos i höstas kändes det som en lättnad att veta att nu skulle han få gå snart, efter att ha sett honom lida alltmer i så många år. Det kanske kan låta konstigt och kallsinnigt för en del att man känner så, men jag tror också att många kan förstå. Han har själv inte velat vara med här alls sedan väldigt länge.

Inte är det lätt nu när man för var dag som går bara väntar och ber om att han ska få gå. Det är det utdragna väntandet som är svårast, det utdragna lidandet. För oss anhöriga och för honom själv.

Han sover mest hela tiden och nu på slutet har han inte velat äta heller. Jag känner det som om han redan är en bra bit över på andra sidan. Så många saker tyder på det. Det är bara inte riktigt dags än. Det är ju så att jag inte ser på döden som något hemskt. Det har jag aldrig gjort. Ända sedan jag var barn har jag tagit det för självklart att döden inte är slutet. Min känsla och tro är att vi är eviga andliga varlelser som har en mänsklig period här på jorden. Han kommer att gå över i en annan typ av existens men han kommer inte att försvinna. Ingenting försvinner någonsin. De flesta av oss är för det mesta bara inte kalibrerade att kunna ha kontakt med de som lämnat sin kropp, men de finns kvar. Jag ber nu ständigt för att han ska få gå snart och lätt, utan kamp och plåga, till de nära och kära som jag vet finns för att ta emot honom.

Hur jag kommer att reagera när han verkligen går vet jag inte. Vet någon någonsin det?

Asperger syndrom och jag. Del 2. Empati.

2010-01-29T08:52:00.000-08:00

En av de vanligaste missuppfattningarna kring Asperger syndrom är att människor med denna diagnos saknar förmåga till empati. Jag vet inte om det finns aspergare som inte kan känna empati men jag har inte träffat någon sådan. Vad man brukar säga är att om du förklarar hur någon mår, och varför, för en person med Asperger så har vi inte svårare att känna empati än någon utan diagnosen. Sen kan det vara mycket svårt för en del att veta hur man ska VISA denna empati. Man behöver medvetet lära in några vettiga alternativ på hur man ska hantera det. Men det kan också vara så att när man förstår och känner kan det bli för överväldigande.

En annan orsak till att personer med Asperger kan verka ha svårt för empati kan vara för att många undviker att titta direkt på människor man har att göra med, framför allt att titta folk i ögonen eftersom de flesta (?) med AS har svårt för ögonkontakt. Det kan till exempel bero på att man kan uppleva det som att man kommer alltför nära och att det blir alltför påträngande. Som att någon ser rakt in i ens hjärna till exempel. Men för att komma till saken kan det ju bli ännu svårare att avläsa en persons kroppspråk om man inte tittar efter. För många med asperger är det mycket svårt att koncentrera sig på mer än en sak i taget, så om det är någon som pratar samtidigt så kan det vara tillräckligt att klara att höra vad som sägs. Ibland kan synintrycket komma några timmar senare, så kan det vara för mig.

Bland de jag känner är det ett flertal som jag skulle påstå har en betydligt större förmåga till empati än vad de flesta s.k. normala verkar ha. Det finns nya rön om detta som tyder på att människor med Asperger tvärtemot ofta besitter en så överdrivet hög förmåga att ta in och känna andra människors känslor, och intryck från andra människor, att de därför, mer eller mindre, måste isolera sig från omvärlden. Det blir så överväldigande. Det stämmer väldigt bra in på mig, och även på några andra personer som jag känner tämligen väl. Så, då har vi kommit från en bristande Empatiförmåga till en extremt kraftig Empatiförmåga. För mig och min son, samt några jag känner gäller det senare.

Asperger syndrom och jag. Del 1.

2010-01-25T06:55:00.000-08:00

En av de viktigaste sakerna jag tänkt på att skriva om i denna blogg är Asperger syndrom. Jag vill göra det för att jag tycker det är väldigt viktigt att sprida information om detta ämne för att öka förståelsen och kunskaperna om det bland människor.

Både jag och min son har diagnosen Asperger syndrom. Att det är så är inget jag ser någon orsak till att hålla hemligt på något vis. Om jag generar någon genom detta får det stå för dem. Jag tycker det är bra ju fler som vet.

Asperger är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som man brukar säga ligger inom autism-spektrat. Näraliggande funktionshinder är bland annat ADHD och ADD. Jag ser det som en sorts personlighetsvariant. En personlighetsvariant som blir till ett funktionshinder i vissa sammanhang eller situationer. Det finns mycket faktamaterial rent allmänt om detta på nätet, en del bra, annat mindre bra. Jag kommer att skriva mer personligt utifrån min situation, inte om min son, åtminstone inte denna gång.

En sak som ändå måste understrykas är att människor med Asperger syndrom är lika olika varandra sinsemellan som alla andra människor. Om inte mer olika. Men vi har svårigheter inom samma områden, även om dessa svårigheter kan se VÄLDIGT olika ut. Man brukar säga att de som är i gräns-zonen mellan att passera för "normal" eller en diagnos, egentligen är de som har det svårast. Därför att omvärlden märker inte av att de har svårigheter och förväntar sig då att de ska klara lika mycket som "alla andra". Det är i den gräns-zonen jag ligger.

Först fick min son diagnosen, sen jag. Han var åtta år då. Jag var trettiofyra. När han fick sin diagnos ville jag förstås lära mig så mycket som möjligt om den. Ju mer jag läste desto mer såg jag att det stämde in väldigt mycket även på mig.

Såvitt jag har förstått, är det främst två saker som gör att de gav mig den här diagnosen efter en grundlig utredning; att jag är långsam och har dåligt arbetsminne. De två sakerna är inte det enda, men de är två saker som har betydligt större konsekvenser än man tror.

Jag kan göra det mesta som en "normal" människa kan göra, MEN:

Av mig kräver det MYCKET MER ENERGI, KONCENTRATION, TID och KRAFT.

Efteråt behöver jag LÅNG TID på mig att REFLEKTERA och BEARBETA vad jag varit med om.

Får jag inte tillräckligt med tid blir det STRESS, TANKETRÄNGSEL, ÅNGEST och KAOS samt att jag blir väldigt SPÄND I KROPPEN.

Det leder i sin tur till att jag INTE KAN VARVA NER OCH SOVA.

....som i sin tur leder till att jag mår ÄNNU SÄMRE.

Vilket leder till att jag BLIR RENT FYSISKT SJUK.

Då blir jag ÄNNU MERA STRESSAD.

Det är alltså en ond cirkel, men den kan brytas ganska lätt om jag får TILLRÄCKLIGT MED TID OCH ENSAMHET, TILLRÄCKLIGT LUGNT OMKRING MIG I HELA MIN LIVSSITUATION.

Jag levde ständigt i den där dåliga cirkeln förut. Det bröt ner min hälsa alltmer, både psykiskt och fysiskt, fram till dess att jag fick min diagnos. Aspergerdiagnosen har gett mig möjligheten att kunna leva mitt liv på ett sätt jag klarar av. Jag anser att den har räddat både mitt liv och min familj.

Det är svårt för andra att förstå att jag är såhär extremt känslig eftersom jag verkar så "normal". Jag har ju under mitt liv tränat in och lärt mig hur jag ska uppföra mig i olika sociala situationer, men det är väldigt ansträngande. Det är att "spela normal". Trots att det är väldigt ansträngande är det ändå det enda sätt jag kan. Jag blir helt enkelt mer eller mindre överansträngd i alla sociala situationer. Undantaget är med min son och min man, för jag vet att de tycker om mig ändå, och jag är tillräckligt van vid dem för att känna mig avspänd i deras sällskap.

Detta får vara allt för denna gång, men jag hoppas kunna skriva mera om detta.

lektioner, hela tiden

2010-01-11T07:32:00.000-08:00

Jag tror.......... att varje fiende, varje hinder, varje svårighet i vår väg, är gåvor, lektioner "sända" för att vi ska lära oss, utvecklas till de vi är menade att vara; lysande varelser fyllda av visdom och kärlek. Om vi kan välja att se det så blir inget meningslöst, om än det kan vara fruktansvärt jobbigt ändå, javisst. Men då måste man också ha perspektivet att detta liv inte är allt vi har, utan att vi är eviga andliga varelser......

2009-12-31T13:31:00.000-08:00

Börjar det nya året lugnt och fint med ett par folkisar och en nypajjad tv. Inga gäster men god mat och bästa sällskapet ändå :-D Och det är vackert ute o inne. Sonen, som är den mest tv-beroende, har ju en egen liten tv inne på sitt rum. Har lagt lite tarot för det nya året för mig och maken. Det ser ganska bra ut. Tur det för 2009 var sannerligen RIKTIGT jobbigt!!! GOTT NYTT ÅR!!!

2009-12-28T09:00:00.000-08:00

Det har ju snöat ganska mycket. Så här såg vårt köksfönster ut igår. Det ser ganska likadant ut fortfarande och det är inte bara det att det ser mysigt ut, det är bra för det blev mycket varmare i lägenheten också. När man går runt och fryser trots att man har elementen påskruvade på max är det ju inte så skönt. Bra med extra isolering :-)

Första inlägget

2009-12-27T11:36:00.000-08:00

Jag har länge tänkt börja en blogg där jag kan skriva hur ofta eller sällan jag vill, om precis allt möjligt utan några särskilda begränsningar. Och nu börjar jag.

Just nu är det ju jul och jag älskar julen. Jag har varit lite sjuk hittills hela julen så det har varit perfekt att bara behöva vila, läsa, titta på film och äta god mat i vårt mysiga juliga hem. Jag älskar vårt hem allra mest när det är jul, och jag älskar alla ljus och allt det röda, vita, gröna och...allt annat! Det är allt jag tänker skriva just nu. God fortsättning!!