In memoriam-minnesruna över min pappa Roland Gardek

Texten nedan skrevs i meningen att vara en minnesruna publicerad i tidningen Ångermanland. Jag, min mamma och min syster hade tänkt oss det som ett In Memoriam ett år efter min pappas bortgång. Inget visste vi om tidningarnas fyrkantiga och o-flexibla regler för hur In Memoriam ska se ut; det vill säga de ska bara vara som en liten plutt-annons. Och minnesrunor får man absolut inte publicera när det gått så lång tid som ett år efter att någon dött. Men hur som helst så löser jag det så fint som såhär att lägga upp det i min blogg. Då får vi även den utmärkta fördelen att texten inte behöver kortas. Så får min pappa en in memoriam-minnesruna så här ändå, på årsdagen, den 8/4, som det var tänkt.



Minnesruna över Roland Gardek

Roland Gardek föddes den 11 november 1935. Han växte upp under mycket enkla förhållanden i en syskonskara av 6 barn i byn Lillterrsjö i Ramsele. Roland fann sig trots uppenbar begåvning illa tillrätta i skolan. Han var brådmogen och energisk och började mycket tidigt arbeta i skogen. Redan som 17-åring flyttade han till Stockholm för att försöka hitta jobb inom byggbranschen och blev där så småningom murarlärling och senare färdig murare.

1958 träffade han Rina Gradin som kom att bli hans livskamrat. De bosatte sig i Tarasjöberg i Junsele, där de sedermera kom att bo. Tillsammans fick de två döttrar. Roland var på många sätt en väldigt bra pappa, uppmuntrande, empatisk och välvillig, men på grund av sitt stora engagemang i arbetet inte den mest närvarande i tanken, även om han ägnade mycket fritid till att stötta sina barns intressen. Han var en man med ett hett humör och kompromisslös envishet och därför inte alltid så lätt att leva med för sina närmaste, men hans kärlek och lojalitet till sin familj gick inte att ta miste på.

Arbetet som byggare kom att vara mycket centralt i Rolands liv. Jag tror inte det är att överdriva om man säger att det inte bara var mer än ett heltidsarbete, utan även ett av hans största intressen och glädjeämnen. Hans hantverkskunnighet och goda förmåga att även lära ut denna kunskap är omvittnad. På sjuttiotalet startade han tillsammans med en svåger byggfirman Junsele Byggservice, sedermera Junsele Bygg AB, en firma som drevs fram till att han på grund av Parkinsons sjukdom var tvungen att gå i förtida pension. När Roland inte längre kunde arbeta var det som att all livslust rann ur honom och sjukdomen blev en plågsam, mångårig kamp.

Roland hade ett stort intresse för historia och i synnerhet släkthistoria. Han var en sällsynt god berättare med enorma kunskaper om människoöden inom släkten. Hur släktförhållandena såg ut kunde han minnas, levandegöra och redogöra för med en minnessäkerhet som är få förunnat. Men han berättade även många spännande historier om saker som han själv varit med om. Vi minns särskilt hans berättelser från barndomsåren i Lillterrsjö och ungdomsåren i Stockholm där han lyssnade och dansade till den nya musiken på "Nalen" om helgerna. Dans och musik var även fortsättningsvis ett viktigt glädjeämne och intresse som höll i sig tills han inte längre kunde dansa på grund av sin sjukdom. Roland lämnade jordelivet den 8 april 2010, efter att ha tillbringat de sista åren på Gunillagården i Junsele.

Vi minns Roland som en lysande speciell personlighet med eldigt humör, stor ärlighet, enormt rättvisepatos och ett mycket stort, varmt hjärta. När Roland ännu var frisk var han en människa med stor glädje, humor och inställningen att allt var möjligt. Vi är väldigt glada och tacksamma att han funnits i våra liv, men även över att hans långa svåra lidande är över. Vi vet att han är glad nu, ännu finns hos oss, och att vi ses igen.

Med kärlek. Eva, Anna, Rina.

Roland med hästen Malin 1962

Autism awareness month och Aspergerdagen

Tror nog vi är ungefär 75% aspergare i vår familj, minst, även om vi bara är tre personer. Mathias har ju ingen diagnos, men han är väldigt aspig på många sätt han oxå. För oss är Asperger syndrom det normala. April är "Autism awareness month" och imorgon, den 2a April, är internationella autismdagen.

Tankar om "Sanningen"

Jag skriver det här därför att I min värld har "Sanningen" varit ett ständigt återkommande tema under en längre tid. Sanningen är en hal och slingrig sak å ena sidan, en enkel sak å andra sidan. Finns "Sanningen" överhuvudtaget för någon annan än en själv, varje enskild varelses egna sanning?

För mig är "Sanningen" något som både finns och inte finns, samtidigt.

En del förväxlar åsikter med sanningen. Men åsikter har inte nödvändigtvis med sanningen att göra. En åsikt är förstås sann för den som har den, men inte för den som inte delar ens åsikt. Dessutom tenderar människor att ändra sina åsikter då och då, jag med.

En del anser att vetenskapen är sanningen. Men en vetenskaplig sanning är sanning bara tills den överbevisats. Och vid sidan om vetenskapen existerar det en massa andra sanningar som är precis lika sanna. Eller falska.

En del talar om stora övergripande sanningar. Som till exempel kärleken. Kärleken är en sådan stor övergripande sanning för mig. Men för en person som ser det så att världen är full av ondska och att människor mest bara tänker på sig själva, och inte alls ser kärleken som "sanningen", för den personen är inte kärleken sanningen. Och jag kan inte säga, eller anse, att det är lögn även om det inte är min sanning.

Om jag är ärlig och talar sanning ljuger jag inte. Jag är själv en mycket ärlig person, ärlighet är viktigt för mig och jag har extremt svårt för att ljuga det minsta lilla. Ändå är det jag säger inte nödvändigtvis sant för någon annan än mig själv.

I många situationer är det nödvändigt att försöka reda ut vad som är sanningen om saker och ting. Både i stora och små sammanhang. Jag är fullt medveten om det. Men kan man någonsin få hela sanningen om något?

Jag tycker inte man kan säga att det finns något sådant som "sanningen" som är sann för alla. Det finns bara en massa olika berättelser som alla är lika sanna, eller falska. För mig är en person som försöker övertyga andra om den stora absoluta sanningen väldigt långt bort från sanningen. Vi är alla olika, ser olika saker, har olika personligheter och olika erfarenheter. Det finns lika många sanningar som det finns människor.

Alla har sin egen sanning. Den egna sanningen är det viktigt att man tar reda på, och följer. Att vara sann, att leva sin sanning, men ändå respektera andra. Att följa sitt hjärta och gå sin egen väg.

Det här är mina sanningar om sanningen idag. En annan dag kanske jag har ändrat mig.

Lev och följ din egen sanning.

Kärlek.

Underbar och älskad

Vill denna gång dela med mig av en text som en av mina bästa vänner skrivit. Jag vill dela den för att jag tycker den är väldigt bra, och känner att den till stora delar kan handla om mig och min egen resa också.




Underbar och älskad

Jag äger bilden av mig själv.
Den äger jag, men jag har kämpat så hårt för den.
Jag äger mig själv. Inget annat.
Kroppen. Bara till låns. Men den är också min.
Men jag är ju en skattsamlare så likafullt känner jag mig rik.
Fast min inre röst tjatar; Du är så fruktansvärt fattig Ann-Sofi!

Men oj oj oj vad jag är rik, tänker jag oförstående
och ser med sprängfyllt bröst.
Kan inte få nog av att betrakta allt och livet. Mitt BARN.
Och ibland faller en tår när blicken möter
innerlighet, värme, kärlek, omtanke, glädje och skönhet.

Och det är en del av mig. Jag äger det.
Jag äger upplevelsen
som sätter fyr och tänder värme i mitt bröst.
Det är min livsnerv, min rikedom.
Att jag ser. Att jag älskar. Att jag gläds eller gråter.
Att jag lever. Lever i kärlek. Nu.

Inventerar mitt hem.
Det mesta är nog funnet, tänker jag.
Trots att en stor del av mitt hem är hittat så är jag rik.
För jag är så bra på att skapa skönhet och värme.
Det beror nog på den där brasan i bröstet tänker jag,
den och mina drömmar om guld.
Jag älskar mig själv och det jag har omkring mig.
Verkligen älskar, innerligt.

Det är ju inte det att jag bara drömmer. Drömmar har jag gott om.
Och jag har stort utrymme för dem. Dem och min humor.
För den behöver jag också och har därför funnit dem.

För ibland kan man inte annat än skratta.
Skulle jag inte skratta och se på med värme,
tacksamhet, glädje och kärlek
Då skulle nog den inre rösten göra mig fruktansvärt
förtvivlad, uppgiven och rädd.
Jag skulle nog mest känna mig........FATTIG.

Mardrömmen
Att med panik se mig själv fattig, oförmögen och utlämnad.
Se omgivningens oförståelse och oförmåga
att hjälpa mig med det jag behöver.
Det där som jag skulle behöva
för att slippa höra min inre röst tjata;

DU ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT FATTIG ANN-SOFI.

Men jag pratar inte om det, den delen.
Förutom ibland med mina närmaste förtrogna.
De som hjälper mig att känna mig underbar och älskad.

Jag orkar inte odla den biten. Gör allt i min makt.
För att inte leva uppgivet,
för det jag inte kunnat förändra.
För att min ständiga kamp blev att åtminstone,
trots alla omständigheter,
återerövra det jag funnit ÅTER. Och jag har kommit långt.

För jag äger bilden av mig själv. Den är min.
Men jag har kämpat så hårt för den.



Av: Ann-Sofie Eriksson

Läste nyligen boken Svart kvark av Annica Wennström. Annica Wennström, som även skrivit Lappskatteland, är en S T O R favorit hos mig. Därför måste jag berätta om den. Hennes sätt att skriva fångar mig så hårt. Hon får mig att känna att de historier hon berättar är mina egna, och angelägna som liv och död. Det känns som att de handlar om släktingar och vänner, berättelser man hört om människor som levat nära, där man själv levat, både i nutid och dåtid. Jag kommer på mig själv med att det är så jag känner när jag läser, och mellan lässtunderna: Jag vet vilka de här människorna är, och de har anknytning till mig och mitt liv! Fast det har de ju inte egentligen, eller? :S Och jag blir fullkomligt FASTSUGEN, in i hjärtat och själen!

Och får en att tänka...

De här svarta kvarkarna... jag kan mycket väl förstå att man kan drunkna i dem. Jag har själv gjort det många gånger. Det går till så att om man fokuserar på det trasiga i tillvaron, det otillräckliga, det hemska, på hålen; så växer de tills de uppslukar allting. Hugaligen, så är det! Det är därför man måste fokusera på annat, sådant som gör en glad istället, för då kan man kliva ur dem. Att välja glädjens väg, som man kan kalla det :) Det tog ett bra tag för mig att komma på det kan jag säga... Ändå; ibland måste man nog låta sig sjunka ner i de svarta kvarkarna, faktiskt, men det är bra att veta att man inte måste bosätta sig där för att kunna göra någon skillnad.

En sak jag INTE känner igen är däremot MIG SJÄLV i hennes persongalleri. Eller, jo, ja, i viss mån... som t.ex att gå om kring som en enpersons-proteströrelse, hm jovisst ;) ... Men det finns en viktig skillnad. Tigandet om angelägna saker. Hemligheterna. Hemlighållandet. Jag förstår det inte. Fast jag har sett det omkring mig i hela mitt liv, O JA! Men jag är inte sådan. Det måste vara väldigt jobbigt att inte kunna prata och berätta om viktiga saker med sina närmaste. Och sedan se vilka katastrofer och fatala missförstånd det skapar!!!... För det gör det verkligen. Helt i onödan! Varför gör folk så?? Jag undrar verkligen.

Den här boken behandlar angelägna saker som klass, kön, identitet och utanförskap under 1930-talet och 80-talet. Kärlek och vänskap, hur man ska kunna LEVA. Denna berättelse äger rum i Holmsund, men det hade kunnat vara var som helst, egentligen. Hos dig tillexempel. Definitivt var det hos mig! En av de mest läsvärda böckerna!

Svart Kvark alltså, av: Annica Wennström (Rekommenderar för övrigt i nästan ännu högre grad Lappskatteland :)).

Har inte skrivit på länge...

Så var det höst igen. Jag har inte skrivit nåt på länge. Ganska mycket har hänt. Många människor i vår närhet har gått över till den andra sidan under det senaste halvåret. Känns som det får ta och räcka med det nu för ett tag. De flesta inte så nära utan mer avlägsna släktingar, men en del närmare och en del under jobbigare omständigheter. Jag har lärt mig en hel del om begravningar och näraliggande saker. Vi lever dock och mår ganska bra :-) Roliga saker har också hänt. Som t.ex att vår son numera klarar att vara hemma själv utan att en avlösare kommer hit. Han har över huvudtaget utvecklats något oerhört!!! Men... jag,... vet inte om jag kommer att få vara kvar på mitt jobb på arkivet där jag haft en 25% osa-anställning i snart tre år. Tre år är gränsen. Det svåra är hur jag ska förhålla mig till det. Ska jag hoppas på att få stanna och ställa in mig på det, eller ska jag se det som att det kan bli något nytt som blir mycket bättre? Jag vet att jag klarar mig hur det än blir. Jag står inte och faller med detta. Men det hade varit bra att få veta... Min kontaktperson på "viva-resurs" där jag är anställd skulle mailat mig för länge sedan men det har hon inte gjort. Hon har aldrig mailat mig fast hon sagt att hon skulle. Bra jobbat! Ja, nu var jag ironisk... Haha! Men det blir ett möte nästa vecka, hoppas få veta då.

Uppdatering

Min pappa fick gå till sist, den 8e april kl 12.08. Det finns mycket att säga om det, tiden innan var en av de mest andligt intensiva i mitt liv hittills, men jag låter det vara för nu. Begravningen blir på lördag. Jag är väldigt glad för hans skull efter alla år av lidande. Jag vet att han har det bra nu. Den sorg som finns är inte en ny sorg utan en gammal. Mest är jag glad, en svår skugga har lättat och det är vår.

(bilden är min pappa tillsammans med min morfars häst Malin, 1962. Det här har alltid varit min favoritbild av min pappa)