Asperger syndrom och jag. Del 1.

En av de viktigaste sakerna jag tänkt på att skriva om i denna blogg är Asperger syndrom. Jag vill göra det för att jag tycker det är väldigt viktigt att sprida information om detta ämne för att öka förståelsen och kunskaperna om det bland människor.

Både jag och min son har diagnosen Asperger syndrom. Att det är så är inget jag ser någon orsak till att hålla hemligt på något vis. Om jag generar någon genom detta får det stå för dem. Jag tycker det är bra ju fler som vet.

Asperger är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som man brukar säga ligger inom autism-spektrat. Näraliggande funktionshinder är bland annat ADHD och ADD. Jag ser det som en sorts personlighetsvariant. En personlighetsvariant som blir till ett funktionshinder i vissa sammanhang eller situationer. Det finns mycket faktamaterial rent allmänt om detta på nätet, en del bra, annat mindre bra. Jag kommer att skriva mer personligt utifrån min situation, inte om min son, åtminstone inte denna gång.

En sak som ändå måste understrykas är att människor med Asperger syndrom är lika olika varandra sinsemellan som alla andra människor. Om inte mer olika. Men vi har svårigheter inom samma områden, även om dessa svårigheter kan se VÄLDIGT olika ut. Man brukar säga att de som är i gräns-zonen mellan att passera för "normal" eller en diagnos, egentligen är de som har det svårast. Därför att omvärlden märker inte av att de har svårigheter och förväntar sig då att de ska klara lika mycket som "alla andra". Det är i den gräns-zonen jag ligger.

Först fick min son diagnosen, sen jag. Han var åtta år då. Jag var trettiofyra. När han fick sin diagnos ville jag förstås lära mig så mycket som möjligt om den. Ju mer jag läste desto mer såg jag att det stämde in väldigt mycket även på mig.

Såvitt jag har förstått, är det främst två saker som gör att de gav mig den här diagnosen efter en grundlig utredning; att jag är långsam och har dåligt arbetsminne. De två sakerna är inte det enda, men de är två saker som har betydligt större konsekvenser än man tror.

Jag kan göra det mesta som en "normal" människa kan göra, MEN:

Av mig kräver det MYCKET MER ENERGI, KONCENTRATION, TID och KRAFT.

Efteråt behöver jag LÅNG TID på mig att REFLEKTERA och BEARBETA vad jag varit med om.

Får jag inte tillräckligt med tid blir det STRESS, TANKETRÄNGSEL, ÅNGEST och KAOS samt att jag blir väldigt SPÄND I KROPPEN.

Det leder i sin tur till att jag INTE KAN VARVA NER OCH SOVA.

....som i sin tur leder till att jag mår ÄNNU SÄMRE.

Vilket leder till att jag BLIR RENT FYSISKT SJUK.

Då blir jag ÄNNU MERA STRESSAD.

Det är alltså en ond cirkel, men den kan brytas ganska lätt om jag får TILLRÄCKLIGT MED TID OCH ENSAMHET, TILLRÄCKLIGT LUGNT OMKRING MIG I HELA MIN LIVSSITUATION.

Jag levde ständigt i den där dåliga cirkeln förut. Det bröt ner min hälsa alltmer, både psykiskt och fysiskt, fram till dess att jag fick min diagnos. Aspergerdiagnosen har gett mig möjligheten att kunna leva mitt liv på ett sätt jag klarar av. Jag anser att den har räddat både mitt liv och min familj.

Det är svårt för andra att förstå att jag är såhär extremt känslig eftersom jag verkar så "normal". Jag har ju under mitt liv tränat in och lärt mig hur jag ska uppföra mig i olika sociala situationer, men det är väldigt ansträngande. Det är att "spela normal". Trots att det är väldigt ansträngande är det ändå det enda sätt jag kan. Jag blir helt enkelt mer eller mindre överansträngd i alla sociala situationer. Undantaget är med min son och min man, för jag vet att de tycker om mig ändå, och jag är tillräckligt van vid dem för att känna mig avspänd i deras sällskap.

Detta får vara allt för denna gång, men jag hoppas kunna skriva mera om detta.