Om min pappa

Jag har tänkt en längre tid att skriva om min pappa, men det är svårt, så jag vet inte hur det här blir. Men jag försöker.

Min pappa har haft Parkinsons sjukdom i ca femton år. De senaste ca tre åren har han bott på vårdhem sedan det blev alltför tungt för min mamma att ta hand om honom själv. Sedan i höstas är han döende i cancer, i tarm, lever och lungor. Eftersom han redan är i så pass dålig kondition som han är har man valt att inte behandla.

Jag älskar min pappa men jag har inte haft en lätt relation till honom sedan jag var ca 5 år. Han är en person med den bästa vilja, ett oerhört gott hjärta och han har gett gett mig många bra saker; men han har inte varit en lätt person att leva med. Jag har dock jobbat väldigt mycket med det, med mig själv, de senaste åren så jag har frid med den biten numera. Jag har ju haft några år på mig. Jag har inte heller nu en sådan relation till honom att jag är där och hälsar på och så för att han ska gå. Han bor långt härifrån och det känns som att min process att ta farväl av honom på den här sidan redan är klar. Parkinson är en sjukdom som bara går ått ett håll även om det kan ta olika lång tid, så vi har ju vetat länge vartåt det var på väg.

När han fick sin Cancerdiagnos i höstas kändes det som en lättnad att veta att nu skulle han få gå snart, efter att ha sett honom lida alltmer i så många år. Det kanske kan låta konstigt och kallsinnigt för en del att man känner så, men jag tror också att många kan förstå. Han har själv inte velat vara med här alls sedan väldigt länge.

Inte är det lätt nu när man för var dag som går bara väntar och ber om att han ska få gå. Det är det utdragna väntandet som är svårast, det utdragna lidandet. För oss anhöriga och för honom själv.

Han sover mest hela tiden och nu på slutet har han inte velat äta heller. Jag känner det som om han redan är en bra bit över på andra sidan. Så många saker tyder på det. Det är bara inte riktigt dags än. Det är ju så att jag inte ser på döden som något hemskt. Det har jag aldrig gjort. Ända sedan jag var barn har jag tagit det för självklart att döden inte är slutet. Min känsla och tro är att vi är eviga andliga varlelser som har en mänsklig period här på jorden. Han kommer att gå över i en annan typ av existens men han kommer inte att försvinna. Ingenting försvinner någonsin. De flesta av oss är för det mesta bara inte kalibrerade att kunna ha kontakt med de som lämnat sin kropp, men de finns kvar. Jag ber nu ständigt för att han ska få gå snart och lätt, utan kamp och plåga, till de nära och kära som jag vet finns för att ta emot honom.

Hur jag kommer att reagera när han verkligen går vet jag inte. Vet någon någonsin det?